Jag hade turen att vara en relativt ung studerande under en period när nätet tog några av sina första största steg. Jag hade en email-adress när man skaffade sig en sådan för att det var coolt att ha — jag var antagligen först bland mina kompisar. För att ge lite bakgrund till hur länge sedan detta var så krävde datacentralen på mitt universitet att en fast anställd lärare skulle skriva under en blankett där behovet av en sådan nymodighet intygades. [Långt stycke skrivet i gubbgnällig anda om hur vi på den tiden inte behövde så mycket mer än terminalens bleka sken bortskuret av min inre editor.] Jag laddade ner den första versionen av browsern Mosaic 1993, och var således med när webben blev populariserad. Och, vilket kanske var ännu viktigare, jag laddade ner demon för Doom samma år, och efter det var inget sig likt.

I samband med allt detta började nämligen en tanke spira i mig. Jag var på universitetet för att studera ekonomi, inte datateknologi. Och jag läste framför allt antropologiska texter, eftersom min professor och mentor såg att ekonomi i första hand var en kulturell fråga, inte resultatet av en formaliserbar modellvärld. Här låg framför mig en värld där konstiga utbyten, en till många och många till en, inte bara var möjliga utan också lätta. Framför allt, här fanns en värld där utbyten kunde göras utan att oroa sig för vad det kostade. Jag började se en värld där vi inte längre behövde tro på att den mest förenklade synen på marknadsekonomi längde behövde vara den dominerande, och där de äldsta och mest fundamentala aspekterna av det ekonomiska — delande, gåvor, generositet och byte — kunde etablera sig på nytt.

Nu är givetvis inte nätet bara detta. Alla vet att nätet är en marknadsekonomins dröm, en plats där transaktioner kan accelereras till det yttersta och en marknadsplats bortom allt tidigare tänkbart har etablerats. Men samtidigt finns det i nätets själva själ en annan slags logik, en logik där delande, testande och det partiella är styrande. Vare sig man tycker om det eller inte så är t.ex. BitTorrent-protokollet en spegling, egentligen en arketyp, av hur nätets logik ser ut. När man engagerar sig i en torrent så blir man del i ett kollektiv som gemensamt försöker hjälpa varandra och försöker dela med sig av saker möjligast effektivt. Strävan med detta må vara av varierande natur (t.o.m. olaglig), men logiken är i allra högsta grad en återgång till ekonomins själva födelse.

Därför räds också så många nätet, och därför gör många så stor sak av behovet av att lagstifta sönder det hela. Vi har tränats till att tro att ekonomi, vilket är den mest grundläggande delen av vårt samhälle, handlar om kontroll via mekanismer som prissättning och äganderätten. Men dessa saker, som ofta lyfts fram som centrala och nödvändiga, är egentligen antingen ytliga mekanismer för att styra en begränsad del av det hela eller juridiska påfund som lagts till i ett sent skede för att tillfredställa en viss tids ideologi. De har inget att göra med vad ekonomi fundamentalt är, de är symptom på hur det ekonomiska blir kringgärdat under en bestämd period. Därför är också idiotier såsom IPRED ett tecken på hur bakåtsträvare med mycket begränsad ekonomisk kunskap försöker använda lag för att desperat hålla kvar den lilla säkerhet som de tror sig ha om det ekonomiska — man kan i historiens bakgrund höra hur skråväsendets förespråkare gnydde i mitten av 1800-talet om hur näringsfrihet var stöld…

Ekonomi är utbyten, men inte bara de utbyten som kontrolleras av prissättningsmekanismen. Ekonomi är namnet på den totala mängden utbyten i ett samhälle, oberoende av hur dessa kontrolleras, och här gäller faktiskt att mera är bättre. Ju mera vi pratar, byter, köper, delar, säljer, ger och annars bara kommer över med en blomma, desto bättre mår vi som samhälle. Och det kräver inte en professur i ekonomiska vetenskaper (vilket jag dock råkar ha) för att inse att begränsningar i hur utbyten får utföras kommer att utarma denna samhälleliga ekonomi. Men ändå finns de dom, i sanning människor med beschränktes Hirn (för att låna en mycket äldre ekonom), som idag vill kringskära ekonomin så att den passar den bild som får dem att känna sig trygga. Man skall inte låta sig luras, de som talar för lagar som FRA och IPRED är inte ute efter att förbättra något, utan snarare moderna versioner av de hemmafruar som Rolling Stones sjöng om:

“Kids are different today,
I hear ev’ry mother say
Mother needs something today to calm her down
And though she’s not really ill
Theres a little yellow pill
She goes running for the shelter of a mother’s little helper
And it helps her on her way, gets her through her busy day”

År 1993 laddade jag ner Doom från nätet, och blev fascinerad av hur delande och gåvor kunde fungera som en ekonomi. Jag blev sedan efter hand professor i företagsekonomi, och är det än idag. Nu håller jag på med en mängd saker, vissa knutna till nätet, andra mindre så. Jag är dock medveten om att inskränkningar i nätet med säkerhet skulle skada mig och mitt arbete. Jag jobbar med frågor om populärkultur och ekonomi, och måste ibland ladda ner populärkulturellt material helt enkelt för att det är enda sättet att få tag på saker — antagligen har jag ibland brutit lagar när jag gjort detta. Jag jobbar med att förstå hur illegala ekonomier fungerar, och måste därför kunna lita på att mina kommunikationer inte är avlyssnade. Jag delar med mig av vad jag producerar, och vill gärna fortsätta med att göra det. Kort sagt, jag är både forskare och ekonomisk aktör, och skulle väldigt gärna själv vilja bestämma över vad detta betyder.

Alf Rehn är professor i företagsekonomi vid Åbo Akademi och skriver fräscha, snabba och råa texter på Text Sushi.

Nästan nyår. Dags att summera upp 2008. Klickar runt lite på min blogg. Börjar i posten från februari om besöket på Aeroseum och trejsar de inlänkande bloggarna.

Nystar upp de påföljande månadernas diskussion om gubbslemmandets logik: Jag och Heja Världen om manlighet; jag och Intensifier om att visualisera slemmet; jag och Gertrude’s Corner om poängen med en sådan visualisering; jag och Mothugg om huruvida gubbslemmet fungerar som slime mould. Blir rörd av att mina vänner är villiga att ladda upp sina idéer i php-databasen.

Under året har det ju blivit så påtagligt att min hjärna är distribuerad. Om man nu kan säga “min”: Jag har slutat bry mig om var denna hjärna slutar, och var bloggvännernas börjar. En av noderna i den distribuerade hjärnan kallar sig lämpligt nog “I am many”.

Isobel har döpt sin blogg till “verkstad”. Bra namn. I bloggosfären byggs det. I bloggosfären experimenteras det. Någon kallade bloggosfären en kloak. Detta är också en fungerande metafor: En miljö där tankesmittor tillåts mutera fritt. Har du tur så växer det fram en produktiv ekologi av symbiogenetiska replikatorer kring just din blogg.

Bloggen är även, precis som klubben, en miljöer där affekter uppstår. Den gör det möjligt för dig att affekteras, och att affektera andra. Vi människor kan finna varandra genom kärleken till musiken, genom att känna samma bas pumpa mot bröstkorgen. Vi kan även finna varandra genom kärleken till idén, sakfrågan, eller det smala intresset.

FRA-lagen träder i kraft efter årskiftet. Staten får då helt nya möjligheter att se rakt in i min distribuerade hjärna – även de impulser som går via min privata kommunikation. Genom att analysera den mångfald av pulser som möter min uppspända bröstkorg – de affekter som resonerar mellan mig och mina vänner – hoppas FRA kunna förutspå mina framtida beteenden.

Min kropp består av fiberoptisk kabel. Jag är internet. Och genom mönsterigenkänning av trafikdata kommer någon känna mig bättre än jag känner mig själv.

Karl Palmås är civilsociolog från Göteborg och bloggar om smittor och hacktivism på 99, our 68.

Att skriva om den personliga relationen till sitt Internet är ingen lätt uppgift. Idag är det närvarande överallt. Det används till allt från viktiga kontakter med samhället till intima stunder med vänner.

Jag har glömt hur det är att inte kunna lyssna på musik trots att jag hört talas om den och fantisera om hur den kan låta. Jag har glömt att inte kunna få tag i den information jag vill få reda på, att inte veta hur en viss plats på jorden ser ut innan jag besökt den eller att inte kunna veta allt om en person bara jag känner till dennes namn. Att skriva om internets betydelse är som att skriva om betydelsen av luft att andas eller mat och vatten för att överleva.

Fast det är klart, trots att vattendrickande är en självklarhet går det att skriva en roman om en speciellt uppfriskande klunk vatten och trots att jag andas var sekund kan jag beskriva den speciella känslan av bergluften på en alptopp.

Men vi börjar i mitt internets början.

Efter några års planlöst kringflackande var communityt Skunk den första plats jag bosatte mig vid. Det kan vara värt att berätta att jag kommer från en småstad och även om det här inte är en klassisk historia om utanförskap och förverkling så var utbudet minst sagt begränsat. Jag hade börjat intressera mig för den elektroniska musiken någongång mellan högstadiet och gymnasiet och förutom min musikpartner Rickard kände jag ingen som höll på med sådan musik. Det fanns ingenstans att höra den, jag kände inte till de olika stilarna så bra och allt runt omkring elektronisk musik och klubbkultur fanns bara på postorder.

Men det var via skunk jag började kommunicera med andra som delade mina intressen kretsandes kring objekt som förkortades tb-303, tr-909 och s2000. Det var här jag fick inblickar i fantastiska världar, såväl New York 1984 eller Stockholm 1998 och för var dag späddes känslan på av att slutet på gymnasiet innebar att dra fort som attan och aldrig blicka tillbaka.

Ändå var det irc, detta lika bortglömda som fulländade protokoll, som några år senare som blev hem och där det fanns människor jag idag skulle kunna kalla familj. #disco, #gud, Piratbyrån, omniHAL, vi som gör den här siten idag. Nåja, det där är en annan historia som kommer att berättas när tiden är mogen.

Idag är Internet något annat. Det är fysiskt, mobilt, platsanknutet, kroppsligt. Jaiku, lika mycket en plats på internet som en blöt filt av blixtsnabba digitala meddelanden som lägger sig över Malmös södra innerstad och väver samman livsöden. Internet idag är lika mycket där ute som här inne där jag skriver detta. Mobilnät, caféer, trådlösa nätverk. Internet i parker och kontor, i fickor och skor.

Detta ska inte bli ett debattinlägg, men min relation till Internet går inte att frikoppla från mitt engagemang i piratbyrån, s23m och andra utåtriktade projekt. Idag får jag ibland känslan att vi halkar tillbaka, tvingas försvara och motivera internet. Men så kommer goda stunder då man nästan skäms för att man lät sig dras ner i de trötta hjulspåren.

Det kan vara en text som gör det klart för mig hur mycket världen har förändrats de senaste tio åren, det kan vara någon som dyker upp från ingenstans med en otroligt smittsam entusiasm och skaparglädje som jag för tillfället hade glömt. Det kan vara någon som gör mig uppmärksam på hur självklart internet är och kommer att vara för nästa generation, som inte ens minns tiden innan internet.

Det kan också vara när min nyfödde systerson ser mig för första gången via Skype innan vi ens träffats fysiskt. Utan att ens fyllt ett år sätter han sig och slår på tangenterna så han skriver meddelanden till mig.

öagjrj5jp51 på dig, Viktor. Vi ses i framtiden!

Magnus 28 år, bor i Malmö och är en av de som skapat bevarainternet.se

Viktor läser Det bästa med att vinka är att alla andra vinkar tillbaka

Internet har givit mig många saker som inte hade varit möjliga innan jag blev fullständigt uppkopplad. Men dessa saker är lika beroende av att andra människor, datorer och servrar har fri sikt genom kablarna och inte stoppas på vägen.

Som akademiker jobbar man mycket med texter för att sprida idéer, resultat och insikter, som man gärna vill dela med andra. Idéerna är till och med beroende av att man delar dem, annars får man varken den kritik som behövs, eller att man låter någon bygga vidare på det man har gjort. För ett år sedan startade jag tidskriften Resistance Studies Magazine. Vi hade inga pengar för att trycka den, men ville nå en global läsekrets. Endast tack vare ett hyfsat fritt och öppet Internet är detta möjligt. Jag får ibland mejl från läsare runt om i världen som undrar om de får kopiera och skriva ut det som vi publicerar, och varje gång svarar jag – självklart!

Jag tror nämligen att kunskap mår bäst av att delas. Jag har länge funderat på vad man ska kalla det som man gör när man delar från sin dator till andras. På bittorrentspråk heter det att man ”seedar”, vilket jag översätter till ”att fröa”. Detta liknar nämligen hur exempelvis en maskros släpper ifrån sig frön med vinden, och när dessa finner ny jord skapas ett nytt liv. Ungefär som när man skriver en bloggpost, ett inlägg i en forumdebatt eller lägger upp en låt som man har gjort på en fildelningssida.

Vad kallas det då när man laddar ned? På fildelningssidorna kallas det för att ”leecha”, från djuret igel. Man iglar och suger ut blodet ur en annan organism. Men jag tycker inte att det stämmer. För samtidigt som man laddar ned så laddar man upp, i alla fall om man använder bittorrent. En bättre motsvarighet i biosfären vore då humlan. Man humlar genom att hämta näring och sprida vidare till nästa humla som man möter där ute i internetrymden.

På så sätt förespråkar jag ett ekologiskt perspektiv på nätet. Stoppa inte de frön som sprids, utan låt dem slå rot i din dator eller i andras! Internet är ingen kall och teknisk plats, det är som en sommaräng i full blomning.

Christopher Kullenberg

Christopher Kullenberg är doktorand i vetenskapsteori och redaktör för rsmag.org. Han bloggar på christopherkullenberg.se.

Bevara Internet är en samlingsplats för alla oss som verkligen uppskattar internet, ända in till dess innersta vrår. Här skriver vi tillsammans om vad internet betyder för oss. Läs vad vi skriver, eller skicka in din egen berättelse.