Skogen är det andra havet. Det hav i vilket människan vandrar. Detta hav kräver en annan typ av sjöfart än oceanens släta rum. Här måste man göra väg genom den snåriga, igenväxta och fuktiga vegetationen. Öppna ängar delar plats med underjordiska tunnlar.

Skogen omsluter alla arter, åtskiljer dem tillräckligt för att försona dem med varandra, insvepa dem i samma fred. Spåren korsar varandra i alla riktningar och alltid följs spåren av nya varelser, alltid växer där något i dem, levande sömmar genom skogens mantlar.

Vi besjunger skogarna, vårt ursprung och tillflykt, vårt mänskliga förråd; där skogen råder översvämmar och urartar inte människan, vänder sig inte mot sig själv i förintelsens raseri, känner sin begränsnings mått inför de högvuxna träden.