Att skriva om den personliga relationen till sitt Internet är ingen lätt uppgift. Idag är det närvarande överallt. Det används till allt från viktiga kontakter med samhället till intima stunder med vänner.

Jag har glömt hur det är att inte kunna lyssna på musik trots att jag hört talas om den och fantisera om hur den kan låta. Jag har glömt att inte kunna få tag i den information jag vill få reda på, att inte veta hur en viss plats på jorden ser ut innan jag besökt den eller att inte kunna veta allt om en person bara jag känner till dennes namn. Att skriva om internets betydelse är som att skriva om betydelsen av luft att andas eller mat och vatten för att överleva.

Fast det är klart, trots att vattendrickande är en självklarhet går det att skriva en roman om en speciellt uppfriskande klunk vatten och trots att jag andas var sekund kan jag beskriva den speciella känslan av bergluften på en alptopp.

Men vi börjar i mitt internets början.

Efter några års planlöst kringflackande var communityt Skunk den första plats jag bosatte mig vid. Det kan vara värt att berätta att jag kommer från en småstad och även om det här inte är en klassisk historia om utanförskap och förverkling så var utbudet minst sagt begränsat. Jag hade börjat intressera mig för den elektroniska musiken någongång mellan högstadiet och gymnasiet och förutom min musikpartner Rickard kände jag ingen som höll på med sådan musik. Det fanns ingenstans att höra den, jag kände inte till de olika stilarna så bra och allt runt omkring elektronisk musik och klubbkultur fanns bara på postorder.

Men det var via skunk jag började kommunicera med andra som delade mina intressen kretsandes kring objekt som förkortades tb-303, tr-909 och s2000. Det var här jag fick inblickar i fantastiska världar, såväl New York 1984 eller Stockholm 1998 och för var dag späddes känslan på av att slutet på gymnasiet innebar att dra fort som attan och aldrig blicka tillbaka.

Ändå var det irc, detta lika bortglömda som fulländade protokoll, som några år senare som blev hem och där det fanns människor jag idag skulle kunna kalla familj. #disco, #gud, Piratbyrån, omniHAL, vi som gör den här siten idag. Nåja, det där är en annan historia som kommer att berättas när tiden är mogen.

Idag är Internet något annat. Det är fysiskt, mobilt, platsanknutet, kroppsligt. Jaiku, lika mycket en plats på internet som en blöt filt av blixtsnabba digitala meddelanden som lägger sig över Malmös södra innerstad och väver samman livsöden. Internet idag är lika mycket där ute som här inne där jag skriver detta. Mobilnät, caféer, trådlösa nätverk. Internet i parker och kontor, i fickor och skor.

Detta ska inte bli ett debattinlägg, men min relation till Internet går inte att frikoppla från mitt engagemang i piratbyrån, s23m och andra utåtriktade projekt. Idag får jag ibland känslan att vi halkar tillbaka, tvingas försvara och motivera internet. Men så kommer goda stunder då man nästan skäms för att man lät sig dras ner i de trötta hjulspåren.

Det kan vara en text som gör det klart för mig hur mycket världen har förändrats de senaste tio åren, det kan vara någon som dyker upp från ingenstans med en otroligt smittsam entusiasm och skaparglädje som jag för tillfället hade glömt. Det kan vara någon som gör mig uppmärksam på hur självklart internet är och kommer att vara för nästa generation, som inte ens minns tiden innan internet.

Det kan också vara när min nyfödde systerson ser mig för första gången via Skype innan vi ens träffats fysiskt. Utan att ens fyllt ett år sätter han sig och slår på tangenterna så han skriver meddelanden till mig.

öagjrj5jp51 på dig, Viktor. Vi ses i framtiden!

Magnus 28 år, bor i Malmö och är en av de som skapat bevarainternet.se

Viktor läser Det bästa med att vinka är att alla andra vinkar tillbaka