Jag hade turen att vara en relativt ung studerande under en period när nätet tog några av sina första största steg. Jag hade en email-adress när man skaffade sig en sådan för att det var coolt att ha — jag var antagligen först bland mina kompisar. För att ge lite bakgrund till hur länge sedan detta var så krävde datacentralen på mitt universitet att en fast anställd lärare skulle skriva under en blankett där behovet av en sådan nymodighet intygades. [Långt stycke skrivet i gubbgnällig anda om hur vi på den tiden inte behövde så mycket mer än terminalens bleka sken bortskuret av min inre editor.] Jag laddade ner den första versionen av browsern Mosaic 1993, och var således med när webben blev populariserad. Och, vilket kanske var ännu viktigare, jag laddade ner demon för Doom samma år, och efter det var inget sig likt.

I samband med allt detta började nämligen en tanke spira i mig. Jag var på universitetet för att studera ekonomi, inte datateknologi. Och jag läste framför allt antropologiska texter, eftersom min professor och mentor såg att ekonomi i första hand var en kulturell fråga, inte resultatet av en formaliserbar modellvärld. Här låg framför mig en värld där konstiga utbyten, en till många och många till en, inte bara var möjliga utan också lätta. Framför allt, här fanns en värld där utbyten kunde göras utan att oroa sig för vad det kostade. Jag började se en värld där vi inte längre behövde tro på att den mest förenklade synen på marknadsekonomi längde behövde vara den dominerande, och där de äldsta och mest fundamentala aspekterna av det ekonomiska — delande, gåvor, generositet och byte — kunde etablera sig på nytt.

Nu är givetvis inte nätet bara detta. Alla vet att nätet är en marknadsekonomins dröm, en plats där transaktioner kan accelereras till det yttersta och en marknadsplats bortom allt tidigare tänkbart har etablerats. Men samtidigt finns det i nätets själva själ en annan slags logik, en logik där delande, testande och det partiella är styrande. Vare sig man tycker om det eller inte så är t.ex. BitTorrent-protokollet en spegling, egentligen en arketyp, av hur nätets logik ser ut. När man engagerar sig i en torrent så blir man del i ett kollektiv som gemensamt försöker hjälpa varandra och försöker dela med sig av saker möjligast effektivt. Strävan med detta må vara av varierande natur (t.o.m. olaglig), men logiken är i allra högsta grad en återgång till ekonomins själva födelse.

Därför räds också så många nätet, och därför gör många så stor sak av behovet av att lagstifta sönder det hela. Vi har tränats till att tro att ekonomi, vilket är den mest grundläggande delen av vårt samhälle, handlar om kontroll via mekanismer som prissättning och äganderätten. Men dessa saker, som ofta lyfts fram som centrala och nödvändiga, är egentligen antingen ytliga mekanismer för att styra en begränsad del av det hela eller juridiska påfund som lagts till i ett sent skede för att tillfredställa en viss tids ideologi. De har inget att göra med vad ekonomi fundamentalt är, de är symptom på hur det ekonomiska blir kringgärdat under en bestämd period. Därför är också idiotier såsom IPRED ett tecken på hur bakåtsträvare med mycket begränsad ekonomisk kunskap försöker använda lag för att desperat hålla kvar den lilla säkerhet som de tror sig ha om det ekonomiska — man kan i historiens bakgrund höra hur skråväsendets förespråkare gnydde i mitten av 1800-talet om hur näringsfrihet var stöld…

Ekonomi är utbyten, men inte bara de utbyten som kontrolleras av prissättningsmekanismen. Ekonomi är namnet på den totala mängden utbyten i ett samhälle, oberoende av hur dessa kontrolleras, och här gäller faktiskt att mera är bättre. Ju mera vi pratar, byter, köper, delar, säljer, ger och annars bara kommer över med en blomma, desto bättre mår vi som samhälle. Och det kräver inte en professur i ekonomiska vetenskaper (vilket jag dock råkar ha) för att inse att begränsningar i hur utbyten får utföras kommer att utarma denna samhälleliga ekonomi. Men ändå finns de dom, i sanning människor med beschränktes Hirn (för att låna en mycket äldre ekonom), som idag vill kringskära ekonomin så att den passar den bild som får dem att känna sig trygga. Man skall inte låta sig luras, de som talar för lagar som FRA och IPRED är inte ute efter att förbättra något, utan snarare moderna versioner av de hemmafruar som Rolling Stones sjöng om:

“Kids are different today,
I hear ev’ry mother say
Mother needs something today to calm her down
And though she’s not really ill
Theres a little yellow pill
She goes running for the shelter of a mother’s little helper
And it helps her on her way, gets her through her busy day”

År 1993 laddade jag ner Doom från nätet, och blev fascinerad av hur delande och gåvor kunde fungera som en ekonomi. Jag blev sedan efter hand professor i företagsekonomi, och är det än idag. Nu håller jag på med en mängd saker, vissa knutna till nätet, andra mindre så. Jag är dock medveten om att inskränkningar i nätet med säkerhet skulle skada mig och mitt arbete. Jag jobbar med frågor om populärkultur och ekonomi, och måste ibland ladda ner populärkulturellt material helt enkelt för att det är enda sättet att få tag på saker — antagligen har jag ibland brutit lagar när jag gjort detta. Jag jobbar med att förstå hur illegala ekonomier fungerar, och måste därför kunna lita på att mina kommunikationer inte är avlyssnade. Jag delar med mig av vad jag producerar, och vill gärna fortsätta med att göra det. Kort sagt, jag är både forskare och ekonomisk aktör, och skulle väldigt gärna själv vilja bestämma över vad detta betyder.

Alf Rehn är professor i företagsekonomi vid Åbo Akademi och skriver fräscha, snabba och råa texter på Text Sushi.