1998 – jag var tolv år gammal och gjorde min första hemsida. Identitetsökandet tog sig plats. Webbringar, gratisgästböcker med reklam och alldeles för mycket tid i både paintshop-pro och en lagom rippad version av frontpage.

Exakt hur allt fungerade var inte det viktigaste, det var att kunna använda delarna för att skapa sig det där rummet och platsen som var min. Passagen erbjöd hela TIO megabyte utrymme för min sida som jag givetvis kopplade förbi reklamen och uppdaterade så ofta telefonräkningen för modemet tillät. Gifanimationer var jättehäftigt, interaktiva bilder, midifiler och chattfunktioner var ännu coolare.

Vi var dåtidens dagboksbloggare, listade erfarenheter och berömde varandra för hur intressanta vi var. Tusen besökare var nästan hela världen och det gällde att uppdatera, förändra och förbättra allt.

Elva år senare är deltagarkulturen med interaktivitet i fokus större än tidigare. Alla har chans att bidra med en liten del, få respons, skapa en identitet och samtidigt hitta samhörighet. Internet lärde mig och många andra att vi inte behövde vara passiva åskådare i vare sig den politiska, sociala eller kulturella världen.

Tack vare öppenhet, tillgänglighet och (med tidens mått) snabbhet, kopplade nätet ihop oss lantisungar med urban digital dynamik.

I dag har jag övergivit min kärlek till Comic Sans. Kärleken till nätet finns kvar.

Johanna är i dag tio år äldre och har fler pixlar i mobilen än kameran på bilden. Hon bloggar på www.frihetfildelningfeminism.se