Det var på ett Internetkafé i Chiang Mai i norra Thailand för ett antal år sedan som jag insåg jag hur svårt det var att leva utan Internet. Jag hade frivilligt varit utan Internet i två månader, avskärmad från yttervärlden i ett Buddhisttempel. Det kändes.

Det fanns en del att ta igen: bankärenden, mail att svara på, vänner som undrade om man levde, familjen som undrade när man skulle komma hem… om man kom hem… Var nu ‘hem’ var.

För mig har Internet betytt ett nytt sätt att söka kunskap - Google istället för biblioteket. Jag har även lärt mig att källkritik är A och O. Allt som skrivs är uppenbarligen inte sant.

Jag tillhör dom som har arbetat med Internet. Efter 10 år i branschen, känns det inte lika kul längre. Det har blivit för stort, för kostsamt, för ohanterligt för någon som vill frilansa och inte sitta på en flashig webbyrå. Kanske har jag blivit gammal, eller bara tappat lusten. När det inte är roligt längre, när man inte längre är hungrig, då är det dags att göra något annat.

Jag är mer eller mindre nomadisk. Internet har gjort detta möjligt.

Jag bor sällan längre än sex månader på samma ort och delar min tid mellan Europa och Asien. För tillfället är jag en period i Sverige och följer naturligtvis debatten angående IPRED, FRA och allt annat man nu hittar på för att stämma i bäcken. Kommer man att lyckas?

Det är lite typiskt att nu, när Internet tack vare utvecklingen av tekniken och infrastrukturen, har blivt riktigt användbart, då skall lagar och förordningar tas fram för att strypa just den utvecklingen.

Tar man en ny teknologi som Internet och försöker anpassa den till en förlegad lagstiftning som upphovsrättslagen, så blir resultatet snarare stagnation än vidare utveckling.  Sann utveckling drivs ju inte av ekonomiska intressen, det riktigt nyskapande kommer aldrig ur ett krasst vinsttänkande - utan ur glädjen över att skapa något och dela det skapade med andra.

Internet är en gemensam livsnerv som förbinder oss alla. Den får inte skäras av.